Södra Stockholm

Lite bakgrund

Söderort tillhörde fram till 1913 till Brännkyrka socken i Svartlösa härad, Stockholms län. När socknens enda kyrka, nämnd redan på 1300-talet brann för tredje gången döptes socknen om från Ovan-Tör till Brännkyrka. De äldsta boplatserna låg vid Årsta och Örby. Några källor anger att de äldsta byarna hette Brunnby och Åby, dessa fanns kvar in på 1600-talet.  En gata vid Årstafältet heter än idag Åbyvägen. Brännkyrka socken var en utpräglad herrgårdsbygd, med stora gårdar som Årsta, Älvsjö, Långbro, Örby, Enskede, Västberga – alla åtminstone tidvis bebodda av riksråd. Den största egendomen i äldre tid i Stockholms södra omgivningar var Årsta som enligt traditionen ägdes av Birger Jarl på 1200-talet. Andra gårdar, en del med anor från medeltider, var t ex Älvsjö, Örby, Långbro, Herrängen, Västberga och Hägersten. Namnen lever vidare i stadsdelsnamn även om själva gården är borta. 

Kring 1670 tillkom den nya landsvägen till rikets södra delar. Den utgick från Hornstull, passerade Liljeholmsviken på en bro och ringlade genom Brännkyrka och Huddinge mot Södertälje någon halvmil från Mälarstranden. Genom denna nya väg förlorade den gamla Göta landsväg sin betydelse. Göta landsväg utgick från Skanstull och gick sedan vidare över Årsta gärde, där man fortfarande kan se den som där är minnesmärkesmarkerad, sedan fortsatte den genom Älvsjö i sin väg söderut.

Genom inflyttningen till Stockholm minskade befolkningen på den omgivande landsbygden. Många bondgårdar försvann och ersattes av mindre torp på säteriernas ägor. Antalet säterier hade ökat under 1600-talet eftersom eftersom kungen, i brist på pengar, hade delat ut förläningar i form av mark. Så gott som all mark i Brännkyrka socken ägdes av adeln. Genom att bygga ståndsmässiga bostadshus fick man säterirättigheter med skattefrihet. På 1700-talet sågs en ny rikemansklass växa fram, köpmännen som köpte torp och arrendegårdar och använde dessa som sommarnöjen. Mot slutet av 1700-talet fanns det 148 torp och 27 krogar i Brännkyrka socken, de flesta låg vid utfartsvägarna mot Tyresö, Dalarö och Södertälje.

I början av 1900-talet köpte Stockholm stad in stora markområden söder om staden. Det som kom att bli Södertörns villastad var ett område på sammanlagt 645 ha som köptes trots oppositionens protester. Priset ansågs högt, en miljon kronor, men ser man på vad som hänt under dess var det ju en god investering. Farsta köptes in 1912, men först på 1940-talet började områdena planeras, först ut var Gubbängen och Hökarängen.

Söderort har 53 stadsdelar idag, vid den första indelningen 1926 var det 27 stadsdelar. När stadsplanerarna vid sekelskiftet insåg att marken inom tullarna inte skulle räcka för den växande befolkningen gjordes omfattande köp av mark utanför tullarna. På dessa växte trädgårdsstäder upp med breda huvudvägar och smala lokalgator. Mellan bostadsområdena anlades stigar och parkområden. Spårväg och bussar gjorde områdena lättillgängliga. På 1930-talet insåg man att det inte skulle räcka med småhusbebyggelse i ytterstaden, så även flerfamiljshus uppfördes som smalhus med ljusa lägenheter och gott om utrymme och grönska mellan husen. Det var först på 1960-talet som bredare och högre hustyper kom att dominera nybyggda områden. I senare tid har man mer och mer förtätat de gamla områdena för att kunna få fram nya lägenheter.

Att uppleva

Aspudden, Bandhagen, Bellman Bergholmstorpet, Björkhagen, Bredäng, Brännkyrka, Charlottendals gård, Drevvikens gårdar, Enskede, Enskede gård, Epadalen, Farsta, Farsta gård, Flaten, Fruängen, Fågelsången,  Galjbacken, Gröndal, Gullmarsplan, Gyllene Ratten, Hammarby sjö, Hammarbyhöjden, Hemmet för gamla, Högdalen, Hägerstens gård, Hökarängen, Hökarängens gård, Jakobsbergs gård, Johanneshov, Johanneshovs skans, Kafé Lyran, Klubbensborg, Kärrtorp, Liljeholmen, LM-staden, Lumatornet, Midsommarkransen, Mälarhöjden, Nynäsbanan, Pungpinan, Rågsved, Saltsjöbanan, Sickla, Skanskvarn, Skogskyrkogården, Skarpnäck, Skrubba, Skärholmen, Skärholmens gård, Sköndalsbro, Skönstaholm, Slakthusområdet, Stora Sköndal, Sundsta gård, Svedmyra, Sätra,  Telefonplan, Understenshöjden, Wantör, Vinterviken, Vårby, Årsta, Årstabron, Älvsjö, Örby

Lilla Sickla gård har gammal tradition av industri. Malmgården är från 1789 och den ligger i en engelsk park. Gården har anor från 1500-talet då Gustav Vasa pekade ut flera områden öster om staden som skulle användas för att försörja Stockholm. Han lät dämma upp vattendragen och lät uppföra bl a ett krutbruk och en mjölkvarn. Området har säkert varit bebott ända sedan vikingatiden, om inte tidigare. Vattnet nedanför var en av farlederna på väg in mot Mälaren och Birka, lite mer skyddat än kungsfarleden som Viking Line-båtarna använder idag. På 1780-90-talen startades ett kartuntryckeri på Sickla. Kartun är en form av tapet som trycks på bomull eller linne. Det är alltså tygtryck för kläde och inredning. Judar fick specialtillstånd att invandra för att arbeta med detta, invandring skedde under mycket strikta regler när det gällde personer med judisk tro.

Johanneshov
var  ett torp under Enskede gård på 1700-talet som låg där Globen ligger idag. Stockholm stad köpte 1904 Enskede gård och dess stora ägor. Första bebyggelsen i Johanneshovsområdet var slakthusområdet som byggdes 1906-12. Från 1920-talet expanderade Stockholm snabbt och här fanns främst koloniträdgårdar och små industrier. Stadsplanen för detta område beslutades 1939 och 1941 beslutades att tunnelbanan skulle byggas och efter det tog byggandet fart här, liksom i andra stadsdelar i ytterstaden.

Gullmarsplan
skapades som affärscentrum för Johanneshov. Torget invigdes 1946 och fick namn efter Gullmarsfjorden i Bohuslän. Gullmarsplan blev direkt en viktig knutpunkt för kollektivtrafiken, då en spårvagnshållplats anlades här. 1950 gjordes denna om till tunnelbana. 1990 blev bussterminalen med linjer till Tyresö och Haninge klar och snabbspårvägen startade 2000.

Johanneshovs skans var tänkt som en försvarsmur för Stockholm och började byggas 1859, men det bidde bara en mur eftersom man insåg att det var ett förlegat sätt att försvara staden. Muren finns kvar, i Söderstadions norra läktare och huset som står i dess förläning. Numera är muren delvis upplyst genom glasfönstren - den är givetvis också kulturskyddad.

På andra sidan vägarna ligger ett gammalt rött hus, det är en dödgrävarbostad från 1831. På sluttningen ner mot Hammarby finns det mängder av människor begravda, även utanför det nu synliga området. De första som begravdes här var vikingar. Sedan dröjde det ända till 1808-1809 års krig då hemvändande sjuka soldater dog och begravdes här. Vid koleraepidemierna på 1830- och 1850-talen begravdes döda från Södermalm här och i slutet av 1800-talet blev det en begravningsplats för ”vanliga” vilket den var en kort tid in på 1900-talet. ända in på 1930-talet rena landet, bondgårdar, handelsträdgårdar och koloniområden.

Under 1720-talet sammanfördes de tre gårdarna Lilla och Stora Enskede samt Bägersta till en och samma gård och ägare. Till Enskede hörde många torp, gårdar, krogar t ex Skärmarbrink, Sandsborg, Johanneshov, Glädjen, Dalen, Linde, Stora Gungan, Åsen,  150 år senare hette ägaren Axel Odelberg och han utvecklade ett mönsterjordbruk. Det var en stor anläggning med 160 personer som jobbade här. Här fanns också stärkelsefabrik och brännvinsbryggeri. Många av byggnaderna är rivna, men huvudbyggnaden finns kvar, liksom den kringbyggda "Fyrkanten" för oxar, grisar och höns (hörntornen var torkning av säd), liksom den gråstensmurade ladugården som idag är ridhus. Kvar finns också skolbyggnaden från 1860-talet som ligger i korsningen Odelbergsvägen / Godsägarvägen, liksom trädgårdsmästarbostaden som ligger i koloniområdet. På andra sidan huvudbyggnaden fanns en romantisk engelsk park med en åttkantig stenskodd damm.

På 1930-talet började man bygga här för att ge den arbetande befolkningen bättre bostadsstandard. Då hade man redan byggt lite längre ut, i Enskede, men detta område hade fått vänta eftersom det var så stenigt och bergigt. Det var mest privata värdar som byggde dessa flerfamiljshus, men enligt direktiv från staden både vad gällande storlek, standard, utseende, färger mm. Smalhus får maximalt vara 10 m breda. 80% av lägenheterna var tvåor, kring 60 m². När området byggdes bodde 85% av Stockholms befolkning innanför tullarna och hälften hade inte badrum. Stockholm hade lägst bostadsstandard av Europas huvudstäder. I kontrast mot slummen i staden skulle det här vara fönster i minst två vädersträck för genomluftning, husen skulle vara öppna mot gatan, inte slutna kvarter som i staden. Det skulle vara en sovstad med butiker. Arbetsplatserna skulle finnas på annat håll och kommunikationer fanns, spårväg till Skärmarbrink och buss till Hammarby. Tunnelbanan kom 1950. Parkleken var en nymodighet på 1930-talet och skötes av kommunalanställd personal liksom plaskdamm och odlingsland för barnen. I Hammarbyskolan, som invigdes 1943, kunde man ta realexamen, vilket var mer utbildning än vanligt för dessa familjer utan studievana. Vissa familjer hade flyttat in redan 1937 och barnen hade fått gå i en skola i Skarpnäck.

I parken vid Strahlenbergsgatan låg den gamla galgen, i korsningen Olaus Magnus väg och Solandergatan/Sparvenfeldsgatan. Den flyttade hit från Stigbergen i slutet av 1600-talet och den sista personen avrättades här på 1862. Mördare halshöggs och tjuvar hängdes. Det sägs att byggnadsarbetarna hittade en del skelettdelar vid galgbacken när Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst om för att inte skrämma bort hyresgästerna. Det byggdes barnrikehus här och de som flyttade in måste ha minst tre barn och hyran anpassades efter antal barn och ju fler barn desto mer rabatt på hyran, hade man 7 barn fick man 70% rabatt. Standarden ansågs mycket hög med kallvatten i köket och badrum t o m med varmvatten, däremot fanns ej balkong och ingen diskbänk utan bara en vask. Det fanns tvättstuga i huset och daghem i närheten.

Markuskyrkan är ritad av den då 71-åriga arkitekten Sigurd Lewerntz. Den är mycket speciell och väl värd ett besök. Ett andligt hem kallas kyrkan i den egna broschyren, kyrksalen har bänkar och dörrar av furu och gran känns jordnära och gemenskapsbefrämjande. Arkitekturen håller internationell klass och har prisbelönats. Sörmlandsleden, 90 mil vandringsled, startar här bakom dungen och kyrkan. Höghuset i centrum var med sina 16 våningar Stockholms högsta byggnad när den byggdes 1954. Sedan kom ju andra höga hus som Skatteskrapan och Hötorgsskraporna.

Kärrtorp
Området tillhörde Hammarby gård som ingick i Nacka kommun fram till 1930. Här fanns flera kolonistugeområden fram till dess Stockholm började utbyggnaden av den moderna bostadsförorten, 1946. Endast flerbostadshus byggdes och stadsdelscentrum runt Kärrtorpsplan (invigt 1952). Tunnelbanan invigdes först i november 1958. Den officiella stadsdelen Kärrtorp bildades 1948 genom en delning av den tidigare Södra Hammarby som bildades 1934. De flesta husen är trevåningshus i grått och beige. Tanken var att stadsdelen skulle stå mörk och skyddad utåt men vänligt öppen med livligt formspråk och glad färgsättning inåt.

Namnet är givetvis från torpet Kärrtorp, ett torp som faktiskt finns kvar än idag, det står längs vägen ut mot Sockenvägen, mitt emot Skarpnäcks nya skola. Den hörde till Skarpnäcks gård.

På Enskedefältet byggdes 450 småhus på 1930-talet, De långa räta gatorna som såg likadana ut fick i folkmun namnet Epadalen. Småstugubyrån hade bara två hustyper, en liggande liten enplansvilla fristående eller som radhus och rätlinjigt litet tvåplanshus. Här i närheten byggdes också en skola, Enskedefältets skola 1933, liksom en idrottsplats 1927 - man tänkte på sina invånare ...

I Dalen skulle man bygga Sveriges största sjukhus på 1960-talet, men politikerna kom på att Huddinge redan höll på med ett stort sjukhus söder om staden. Tyvärr hade man då redan vräkt alla kolonistugeägare och skövlat marken, så under många år stod marken öde. På 1990-talet byggdes så bostäder på området, förutom en bit som blev sjukhus, fast geriatrik. I bostadsområdet ville man arkitektoniskt komma tillbaka till 1920-talets storgårdskvarter och skapa en småstad i staden med trädplanterade alléer och tydliga gårdar.

Skarpnäcks gård finns delvis kvar, vissa delar används av kommunen och andra, t ex den gamla statarlängan är del i ett radhusområde. 1862 köptes Skarpnäcks gård Neumüller. Han uppförde flera av de bevarade husen på gården. Det var hans släktingar som sålde gården till Stockholms stad 1923.

Torpet Skarpa finns omnämnd i urkunder från 1432, det löd då under Årsta. Ordet Skarpa betydde hård, torr, ofruktbar jordmån, så man kan väl anta att det beskriver hur jorden var ... 1562 bestod Skarpa av tre gårdar på tillsammans 2½ mantal (mantalet är en benämning på hur mycket man kunde förvänta att få ut ur jorden). På en karta från 1671 hittar man gården Skarpen Eek på samma ställe där dagens Skarpnäck gård ligger. Man pratar då om Skarpa by med Storgården, Östergården och Tättorpet. Man tror att på 1670-talet när Skarpnäck blivit säteri så kan det som mest bott ca 100 personer här samtidigt. Man hade nog då plöjt upp de gamla järnåldersgravfälten för att få mer odlad mark.

1939 iordningställdes i Arbetslöshetskommitténs regi ett flygfält med landningsbanor som reservflygfält för försvaret. Det användes aldrig som flygbas utan som mellanlandnings- och reservflygplats under kriget. Trupper för luftbevakning stationerades här ute. För att hålla undan gräset på fältet hade man en fårhjord som betade här och vaktades av en herde. 1943 bildades Stockholms segelflygklubb som användes flygfältet fram till 1980 då man började planera för den nya bebyggelsen.

Hökarängen
Hökarängens centrum var först i Stockholm med gågata, detta skedde trots affärsinnehavarnas protester. Det var David Helldén som utarbetade centrumet och han använde sedan samma idé vid Hötorgscentrum. Stadsplanen för Hökarängen började utarbetas efter att beslutet om att bygga tunnelbanan i Stockholm tagit 1941. Linjen Slussen-Hökarängen blev den första del som togs i bruk, vilket skedde 1950. De första husen i Hökarängen uppfördes 1946, det var provisoriska genomgångsbostäder för familjer som haft undermåliga bostadsförhållanden (veckovägarna). Ansamlingen av människor med sociala problem i ett nybyggt område gav upphov till kriminalitet och gängbildningar. Detta ledde till att Hökarängen fick dåligt rykte. Genomgångsbostäderna kom därför snart att byggas om till normal standard. Centrumet är från 1947 och tanken för en typisk förort på 1940-talet var tunnelbana, lokalt centrum och 10000 invånare. Folkhemmets bostäder i bl a Hökarängen har beskrivits som bland det bästa i svensk byggnadskonst - gå och titta på husen, de är fascinerande!

Farsta
1911 saluförde AB Södertörns Villastad 600 tomter mellan Magelungen och Dreviken. Broschyren beskriver området: ”En knapp halftimmes järnvägsresa från hufvudstaden med Nynäshamns genomgående och bekväma boggievagnar, ligger villastaden, till största delen inom Brännkyrka socken, i en lätt kuperad terräng af förtjusande typisk Sörmlandsnatur, med blandad löf- och barrskog på hela det vidsträckta området. Här finns de allra vackraste sjö- och bergstomter med vidsträckta utsikter.” Bebyggelsen har vuxit ut successivt från norr till söder främst från 1930- och 1940-talen med dess trädgårdsstadskaraktär, 1950-talet med låga och smala flerfamiljshus och 1960-talets större hustyper tillsammans med radhus. I slutet av 1950-talet fick järnvägsstationen, Södertörns villastad, ett sidspår för att att underlätta i och urlastningen av allt byggmaterial, detta spår togs senare bort, när det inte behövdes längre, men tittar man noggrant kan man se spår av det i marken. Tunnelbanan var klar till Farsta 1958 och förlängdes senare till Farsta strand.

Farsta Centrum med fyra stora varuhus invigdes 1960, det byggdes på 839 dagar, vilket nog kan ses som ett världsrekord i snabbhet, Farsta var tänkt - och var - en ABC-förort (Arbete, Bostäder, Centrum). Tanken var att husmödrarna som nu började arbeta utanför hemmet skulle slippa springa till alla specialaffärer (mjölkaffär, bagaren, slaktaren ...) utan lätt kunna gå in i ett varuhus och handla det mesta som behövdes till hemmet. Här fanns dessutom paketering så allt man handlade samlades på ett ställe där det kunde hämtas - av den bilburne maken. Det elipsformade torget blev omtalat liksom byggnaderna runt om - de var så ovanliga att de t o m visades på ett uppslag i brittiska The Times! För att få variation i byggnaderna fick butiksägarna vara med och utforma de hus de skulle verka i: Konsum, eller Kvickly som det hette då, fick en fasad som för tankarna till en gigantisk våffla i metall, grannhuset byggdes i teak och fick tinnar och lampor i toppen och i folkmun namnet födelsedgstårtan (Expressen kallade det Stalins bespottade krokanarkitektur), Åhlénshuset fick påhäng utanför betongen som gjorde att den såg ut som ett tårtpapper, NK mittemot ville ha granit och byggnaden fick namnet gravmonumentet. Alla som bodde i Farsta skulle ha max 600m till centrum. Till Farsta tog sig större delen av Södra Stockholm för att lördagshandla på 1960-talet, även om man räknade med att 90% av de som kom hade högt 10 minuter med bil till Farsta. Centrumet var gjort för bilister, hela 1500 parkeringsplatser fanns med redan från början. Centrumet byggdes om 1996-98 enligt för att kunna fortsätta fungera som ett bra centrum och är nu ett innecentrum med torghandel på utetorget, byggnaderna har dock fortfarande kvar sina karaktärer som är K-märkta idag. Det bor idag ca 40 000 personer i förorten Farsta.

Några jugendvillor från förra sekelskiftet, med trappor och terrasser i trädgårdarna, finns utmed Magelungens strand. Ågestabron går mellan Farsta (Stockholms kn) och Ågesta (Huddinge kn), byggd 1974, tidigare fanns en träbro och innan den en flottbro. Ingenjörens hus ligger i närheten av bron. Ingenjören och uppfinnaren F D Lundgrens gamla hus och hem från 1903 är nu ett konvalescenthem i regi av Stiftelsen Fanny Hirsch minne. Pålsons konvalescenthem tillhörande landstinget lär också finnas här. Fortsätter man den gjorda strandpromenaden kan man skymta Villa Marieborg mellan radhusen, 1792 omtalades det som trädgårdsmästarboställe, fast huset såg nog annorlunda ut då. Villa Dagaborg utstrålar jugendtiden som vit krokan, huset är från 1902 byggt för auditören A von Hedenberg av Ragnar Östberg. Även inredningen är påkostad med vackra snickerier. Stockholm stad hyr ut denna liksom de flesta andra som bostad och ateljé. Russtorp är rödfärgad med träpanel, byggd 1902 för bankkamrer Frans Roland Neyber. Gyllingska villan ligger vid Högerudsbacken, väl instängslad. Den är byggd 1903 av kassör Carl Wilhelm Cederborg, men uppkallad efter familjen Gylling som bodde här i drygt 50 år, från 1931 till Stockholm stad köpte den 1983. Ytterligare en stor villa som ligger längs vattnet är grosshandlare J W Anderssons hus med mycket snickarglädje och vindflöjel i form av en drake med året 1904.

Sköndalsbro var ett torp under Sköndal. Torpet finns kvar gulmålat, bland radhusen från 1960-talet.

Skrubba var år 1397 ett boställe för skogsvaktare. Prins Carl inrättade 1832 en uppfostringsanstalt för fattiga barn på Tjärhovsgatan och denna flyttades till Skrubba 1896. Det hade då blivit en institution med utbildning i snickeri, skrädderi och jordbruksarbeten. Den har omorganiserats i flera omgångar, men alltid varit ett hem för barn och ungdomar med problem. Den lades ner i slutet av 1993.

Stadsdelen Högdalen bildades formellt 1 januari 1952, genom utbrytning ur Örby. Namnet valdes efter hållplatsen på Nynäsbanan. Det var dock inte förrän året därpå som bebyggelseplanerna togs och åren därefter påbörjades husbyggandet. Det var 13 olika byggare inblandade och husen växte raskt upp, däremot tog det längre tid att få finansiärer till centrum, som inte blev invigt förrän 1959, och var nästan direkt utkonkurrerad av det nya ABC-centrumet Farsta. Tunnelbanan hade däremot blivit invigd redan 1954, sträckningen var från början tänkt att gå till Örby, men byggherrarna lyckats ändra sträckningen till rakt söderut, så det blev förbi Högdalen istället.

I maj 1723 var det ett förfärligt åskväder, blixten slog ner i Clara och Jacobs kyrka likväl som Solna och Sollentuna. I Brännkyrka kyrka slog blixten ner i tornet för att sprida sig till tak och innandöme. "I 14 dagar rykte grafwarna och likkistorna grusades sönder" berättar Johan Wilhelm Brannius, prästson och författare till en 1769-70 tryckt avhandling om socknen. Kyrkan brann för fjärde gången enligt anteckningar i kyrkans exemplar av Karl XIIs bibel. Den brand som gjorde att den medeltida socknen Vantör fick namnet Brännkyrka måste ha inträffat före 1425, då det nya namnet finns i arkivmaterial. 1452 brände kanske flyende danskar som hämnd kyrkan och under Brännkyrkaslaget 1518 också mot danskar, lär kyrkan ha förstörts - och det som fanns kvar fördes till Huddinge. Från 1500-talet till 1719 tillhörde socknen än det ena än det andra härandet för att från 1719 ingå i Svartlösa härad i Stockholms län. 1913 upphörde Brännkyrka att vara egen kommun och inkorporerades i Stockholms kommun.

Älvsjö
Allmänna Landsvägen gick förbi här, även kallad Kungsvägen, Kyrkvägen eller Göta Landsväg. Skulle man söderut - eller till Stockholm söderifrån - kom man denna väg. Här, 400 m från Brännkyrka kyrka låg en liten krogbyggnad, Lerkrogen, redan på 1600-talet. I slutet av 1700-talet avstyckades mark från Västberga gård till ett torp där man bedrev krog, och jordbruk givetvis. När det inte var krog i huset Lerkrogen var det bostadshus. I början av 1800-talet byggdes huset om för att kunna ta övernattningsgäster och fick sitt nuvarande utseende. När järnvägen och bilvägarna byggdes ut på 1960-talet, nermonterades huset, men sedan 1986 är det återuppfört på Doktorsvillans tomt alldeles bredvid Älvsjö station, Götalandsväg 224.

Älvkvarnsten ligger vid Lerkrogen. Det är en stor sten med skålgropar i, sådana maler ju älvorna säd i - eller var det något med offerriter under järnåldern ... Den låg ursprungligen i Hästhagen, vid Älvsjö gård.

Skärholmens gård
var från början ett torp under Vårby. Det förvandlades i slutet av 1700-talet till herrgård, slänten mot sjön terrasserades och blev trädgård. Runt år 1800 ägdes gården av J A Göthem en slottsstenhuggare, som tillförde gården flera detaljer sm finns kvar, bl a en stor skulpterad spis som ursprungligen kommer från Stockholms slott. Gården byggde ofta ägare. De var ämbetsmän, officerare och affärsmän från Stockholm. Jorden arrenderades ut. Under 1800-talet var det ett populärt utflyktsmål då lustturer med ångbåt gick hit. År 1944 köpte Stockholm stad egendomen för exploatering: förorten Skärholmen. Det finns kafé i västra flygeln som lär vara öppet varje helg året runt.

Några hundra meter öster om gården förbi två koloniplatser ligger en rätt undanskymd fornborg på berget. Det finns rester av en stenmur med en två meter bred ingång, den är från tiden runt 500 e Kr. Tänk på att då gick havsvattnet många meter högre upp än vad Mälaren gör idag. Väster om gården, en bit upp i backen kan man hitta rester av en fruktträdgård och planterade bokar, trädgård till ett hus, villa Tusculum, som brann ner 1981.

Kafé Lyran
En träskulptur, en vit lyra, är rest på gräsplanen kan ses som ett minne av de litterära och musikaliska salonger som hölls här. Ellen Key, Henrik Ibsen, Carl Snoilsky, August Söderman, Selma Lagerlöf, Jenny Lind, Kristina Nilsson fanns i vänkretsen kring byråchefen vid SJ, Carl och Fredrika Limnell på Lyran och även Oscar II kom på besök hit. Det sägs att uttrycket 'vara på lyran' kommer härifrån, med anledning av tillställningarna på punschverandan.

1867 stod byggnaden färdig, döpt efter 'Leopolds lyra', som under 1820-talet sattes upp i Jakobsbergs engelska park. Utsiktstornet har höj- och sänkbart tak. En sommar på 1950-talet höll Sveriges Radio salong här och sände under en serie program under Bo Teddy Ladbergs ledning. Lyran stod sedan mestadels tom och utsattes för vandalisering, bl a förstördes trälyran utanför. Stockholm stad restaurerade byggnaden och erbjöd Levi Petrus stiftelsen att hyra byggnaden och hösten 1966 var allmänheten välkomna till Konditori Lyran. Sedan 1996 drivs konditoriet av ett privat handelsbolag.

Torpet/gården Haegersten med ägor köptes 1765 av Claes Arrhén von Kapfelman som var gift med Bellmans syster Christina. 1775 arrenderade de ut ett nybygge och näringsställe till Johan Ingström som startade krogen Midsommarkransen i huset. Krogen låg på lagom avstånd på vägen mellan Stockholm och Fittja och krogrörelsen gick bra ända till på 1860-talet då järnvägen kom igång, då lades krogen ner och huset revs senare. I Midsommarkransen blev det andra stadsnära rörelser, som trädgårdsanläggningar, slakterier, tegelbruk. Med närheten till municipalsamhället Liljeholmen och all dess industri kunde denna mark vara intressant, så mark- och fastighetsspekulationen var i full gång. Det blev dock inte något vettigt byggande förrän på 1940-talet, då även kommunikationerna hade förbättrats och L M Ericsson hade startat sin fabrik. Husen är likartade de hyreshus som byggdes på den tiden, smalhus, men det finns även en del lite äldre bebyggelse med brutna tak mm. 1941 var insatsen för en tvåa i Midsommarkransen 990:-, det var en betydande summa för en arbetare. 1902 bodde 30 personer i Midsommarkransen, 1912 var det 2000 och runt 1950 bodde 15000 personer i Midsommarkransen, vilket har halverats sedan dess.

Större delen av området var landsbygd fram till järnvägen drogs - även om landsvägen söderut från Stockholm gick här. Många krogar och övernattningsställen fanns det givetvis för de resande, på lagom avstånd för sista natten innan man tog sig in i Staden. Efter att järnvägen drogs fram 1860 (stationen som då var slutstation för tåg söderifrån, invigdes av Carl XV) växte det snabbt upp en fabriksförstad som blev municipalsamhälle 1899, här fanns både en järnvägsknut och en hamn. Här kunde man bygga mer som man ville, Liljeholmen låg ju utanför staden och därmed utanför byggnadsregleringarna för staden. Det var hit industrierna först flyttade när de lämnade staden. Även om det fanns mycket obebyggd mark på Södermalm, så växte industrierna vid Liljeholmen. Här fanns kalkbrott, tegelbruk, kafferosteri, Liljeholmens stearinljusfabrik, första varianten av Pharmacia, Beckers tvål- och färgfabrik, brädgårdar, svavelsyrefabrik, kolsyrefabrik, skördetröskor liksom kulsprutor (som är en svensk uppfinning) tillverkades. Kring sekelskiftet 1900 bodde här ca 1000 personer och många arbetare som bodde på Södermalm vandrade ut till sina arbeten i Liljeholmen. Runt Liljeholmen växte kåkstäder med stor del av Stockholms reservarbetsstyrka, de kroniskt halv- och trekvartsarbetslösa. 1913 inkorporerades Liljeholmen med Stockholm tillsammans med resten av Brännkyrka, en av anledningarna var just brist på avlopp och vatten och att det spreds epidemier som man inte ville få in i Staden. Genom att det inkorporerades med Staden var man tvungen att även här följa stadens lagar och regler. Liljeholmens nuvarande bro är från slutet av 1920-talet.

På höjden ovanför tvärbanans station finns en tegelbyggnad. Det är Brännkyrka församlingshem som stod färdigt 1925, ritad av Hakon Ahlberg som är en av Sveriges mer kända arkitekter. Detta är hans första stora uppgift och år inspirerad av en resa till Italien, vilket märks när man går in genom portalen och vänder sig om med den stenlagda gården och det kvadratiska huset. Fresken ovan porten skildrar slaget vid Brännkyrka 1518, då Gustav Eriksson Vasa och Sten Sture d.y. kämpade mot danskarna. Huset byggdes för att inrymma församlingens alla plikter, allt från vigslar till fattigvård och här fanns bostäder för både kyrkoherden och städerskan - uppdelade i det sociala samhälle som Sverige då var.