Staden i stort

Befolkning
2009 hade Stockholms län en befolkning på 1 981 263 invånare, varav 810 120 bor i Stockholms kommun
2002 hade Stockholms län en befolkning på 1,825 miljoner, varav 760 000 bor i staden.
1998 hade Stockholms län en befolkning på 1,7 miljoner, varav 700 000 bor i staden.
I slutet av 1960-talet hade stadens befolkning vuxit till ca 800 000
Kring år 1950 var invånarantalet ca 450 000
Kring år 1915 var invånarantalet ca 400 000
Kring år 1900 var invånarantalet ca 320 000
Kring år 1880 var invånarantalet ca 200 000
Kring år 1850 var invånarantalet ca 95 000
Kring år 1800 var invånarantalet ca 75 000
Kring år 1750 var invånarantalet ca 62 000
Kring år 1700 var invånarantalet ca 40 000
Kring år 1650 var invånarantalet ca 30 000
Kring år 1620 var invånarantalet ca 10 000
Kring år 1600 var invånarantalet ca 9 000
Kring år 1550 var invånarantalet ca 8 000
Kring år 1500 var invånarantalet ca 7 000
På 1400-talet var invånarantalet mellan 6 000 och 7 000

Medellivslängden år 1400 var 44 för män och 39 för kvinnor (barndödligheten oräknad)

Under bronsåldern (1800-500 f Kr) stod vattnet ca 15 m högre än idag. Klimatet var gynnsamt. Man användes ofta stenredskap, men man lärde sig att använda metaller för tillverkning av föremål. Bronsgjutaren var tekniskt skicklig och på vissa boplatser finns särskilda verkstäder för gjutningen. I Hallunda (Botkyrka) har man hittat en sådan verkstad med tillhörande ugnar. I Slagsta (Botkyrka) hittade man en hällristning från bronsåldern 1971. På hällen finns tretton skepp och man ser en hel del andra detaljer, även människor och hästar. Ristningen och dess skålgropar (=offergropar) användes säkert religiöst. Skålgropar hittar man vanligen i närheten av goda jordar ... Även i Spånga har man hittat bronsåldersfynd som visar på jordbruk och boskapsskötsel.

I början av järnåldern (Järnåldern 500 f Kr - 1000 e Kr) blev det kallare och fuktigare. I Brännkyrka, vid Ersta gård, har man hittat flera hundra gravar, många med vapen vilket kan tyda på att nya grupper som slagit sig ner var beredda att försvara sin landområden. Under folkvandringstiden (del av Järnåldern 450-600 e Kr) tillkom många gårdar som finns kvar än i dag. Genom landhöjningen blev det mer mark och mycket byggdes. Strandängar och goda betesmarker var fortfarande viktiga för att klara sig på boskapsskötsel även om jordbruket blev viktigare och viktigare. Järnåldershusen hade ofta en bostadsdel och en del för djuren. Smedjan var givetvis viktig, järnbearbetning skedde på de flesta boplatser, men vapensmide utfördes av speciella smeder. På Järvafältet finns flera järnåldersboplatser, t ex Ärvinge och Kymlinge där folk bott sedan 400 e Kr. På en gård bodde kanske 15-20 vuxna och deras barn.

Under yngre järnåldern var Mälarområdets handel välorganiserad. Helgö var den första stora handelsplatsen, Kring 800 e Kr tillkom Birka. Båda städerna ligger strategiskt i korsningen mellan vattenleder som både sommar och vinter nyttjades. Under vikingatid (del av Järnåldern från 800 e Kr) gjordes handelsexpeditioner både längs de ryska floderna ända ner till Sydryssland och Konstantinopel och västerut till England. Runstenar berättar t ex i Hansta, Spånga om Ärnmund och Ingemund som dog i Grekland eller om de som uppbar Knuts gäld i England. Runristningar blev det många under vikingatiden, i Uppland har man hittat uppåt 1300, i Stockholm ett 30-tal. Oftast är de resta för att hedra döda släktingar - kanske en del i arvsfrågan ...

Om Stockholms ursprung
I Erikskrönikan 1320 står det att ”Birger Jarl den store man har låtit Stockholm bygga”. Stockholm byggdes på Solna sockens utmark i Sollentuna hundare, långt från socknens centralare delar vid kyrkan. Detta skulle ha hänt runt 1250 enligt krönikan, vilket bekräftas av utgrävningarna på Helgeandsholmen. det fanns kanske 4 000 bebyggelseenheter i Mälarområdet då, kanske 50 000 invånare. Inom Stor-Stockholm fanns det kanske 10 byar med ca 20 invånare i varje.

Redan på 500-talet fanns Helgö som central punkt i Mälarregionen, med internationella kontakter och handlade bl a med glas, järn och guld med Väst- och Östeuropa. Runt 750 anlades Birka som var en stad med stadsplan. På 1000-talet förbättrades jordbrukstekniken och det var turbulens mellan samhällsklasserna. Det var stora inre stridigheter i riket, släkt- och klasstrider. Redan på 1000-talet var det aktiviteter i Stockholmsområdet. Snorre Sturlason berättar att Kung Agne var i Stocksundet, Öster om Tören, Väster om Stocksundet. Snorre berättar också att Kung Olof den helige var på Mälaren och att Olav Skötkonung spärrade Mälarutloppet vid Stocksundet - Stockholm kanske var befäst redan på 1000-talet ...

Riket var administrativt uppdelat redan på 1100-talet. Uppland bestod av tre folkland: Attundaland, Tiundaland och Fjärrundaland. Törn var folklandet på nuvarande Södertörn. Folklanden var i sin tur uppdelade i hundare, 8 eller 10. Varje hundare hade 100 enheter (gårdar eller motsvarande) Varje hundare var indelade i socknar, oftast 7, varav en var lite större 'tuna'. Inom varje hundare fanns också en Husby, en kunglig centralby och vid denna hittar man oftast en värdig gravvård. Det fanns ett antal städer på 1100-talet (före Stockholm) t ex Uppsala, Arboga, Nyköping, Västerås, Enköping, Sigtuna, Södertälje och Köping. Dessa hade stadsplaner. Götalandskapen var agrara och i Mälardalen arbetade man med bergsbruk. Under Birger Jarl och Magnus Ladulås var det stabilitet i landet, men Magnus sönder (Erik, Birger, Valdemar) strulade till det igen och det förblev instabilt och rörigt ända till Gustav Vasa på 1500-talet.

Det behövdes en stad - och ett lås för Mälaren. Varför det blev just där det blev beror antagligen på att det var lättförsvarade öar, vattnet gav fiske, stränder och kraft och man hade många kontakter österut och därmed kunde Stockholm vara en viktig startplats för resor österut. Staden behövdes av flera skäl: Topografiskt, landhöjningen krävde nya vägar in i Mälaren, även om strömmen antagligen inte blev störande strömmande förrän framåt 1400-talet. Ekonomiskt behövde Lübeck en handelspartner vid kusten, för export av bergsbrukets produkter och import av salt, byggnadsmaterial mm och det gjorde ju inget att man kunde ha kontroll så att man kunde ta ut skatt också... Politiskt förenklade Stockholm kontrollen, försvaret och maktutövningen, när Finland var erövrat låg Stockholm dessutom mitt i landet, med bra kommunikationer åt alla håll.

Norrström hade blivit den enda farbara infarten till Mälaren (pga landhöjningen efter inlandsisen) och genom att bygga Stockholm fick man kontroll över infarten. I juli 1252 utfärdade Birger Jarl två skrivelser som har Stockholm som dateringsort. Skrivelserna som egentligen inte handlar om Stockholm (den ena uppmanar Upplands bönder att betala skatten till ärkebiskopen i Uppsala, den andra om Fogdö kloster), visar dock att Jarlen befann sig på Stadsholmen (nuvarande Gamla Stan) det året. Detta är äldsta beläggen på namnet Stockholm. Birger Jarls ärende här var nog för att planera och övervaka det stora borgbygge han startat, som med utvidgningar och moderniseringar skulle bli Stockholms slott, Tre kronor. Stockholm nämns även i ett Handelstraktat med Lübeck år 1252. 1281 fanns Stockholms sigill. Redan 1289 var Stockholm den folkrikaste staden i riket. Fast det var inte förrän 1352 som Stockholms stad privilegier omtalades för första gången i skrift.

1187 härjades Sigtuna av ester och kareler. Enligt sägnen gömde invånarna som överlevde sina skatter i en urholkad ekstock, som de slängde i Mälaren. Där stocken flöt i land skulle en stad anläggas. Stocken lär ha hamnat vid Riddarholmen. Denna sägen lär ha sitt ursprung från den Pantbank som låg på Riddarholmen på 1700-talet och vars anställda gillade att driva med sin omgivning. Strindberg har dessutom berättat att tjänstemännen vid Pantbanken brukade visa en gammal träkluns för andäktiga besökare som den ursprungliga Stockholmsstocken. Berättelsen lär dock finnas omnämnt i Johannes Messenius skrift Sveopentaprotopolis från 1611, så det kanske är sant…

Var namnet Stockholm kommer ifrån är också oklart. Det fanns en palissad av stockar genom nuvarande Norrström, som skulle försvara inloppet i Mälaren. Kanske var det därför naturligt att kalla ön bredvid för stockholmen – eller är det med anledning av stocken som Sigtunaborna skickade ut? En annan teori, av den tyske geografen Ziegler 1532, går ut på att Stockholm, likt Venedig, var byggt på pålar omflutna av vatten. Det senare kanske gav begreppet Nordens Venedig ...

Stockholms stads symbol och vapen är S:t Erik. Redan 1376 dök han upp på bild i Stockholmssigillet för första gången och 1923 antogs S:t Erik formellt som stadens symbol. Sedan dess har dessvärre en hel flora av olika logotyper dykt upp som symboler för Stockholms stads verksamheter.

Ön hade tidigare kallats Agnefit. Även det namnet har en oklar historia. En tolkning av ordet fit är att det betyder långgrund strandäng och agne kommer från ordet agna. Agnefit blir då ett litet fiskläge, ett ställe att övernatta och agna sina fiskedon. Platsen för fisklägret tros vara där nedre delen av Storkyrkobrinken nu ligger. Det finns även andra förklaringar, t ex den som berättar om Agne, Svearnas konung, som härjat i Finland och dräpt hövdingen Froste och rövat hans unga, vackra dotter Skjalf för att hon skulle bli hans brud. Hemma igen firade Agne segern och bytet med ett stort kalas. När Agne somnat smög Skjalf upp på natten och ströp honom. Skjalf skulle sedan ta seglat hem i en stulen båt. Om detta nu hände på Helgeandsholmen eller vid Kungshögen i Sollentuna får du fundera ut själv. Var det inte Olav Haraldssons dramatiska flykt ur Olov Skötkonungs klor som det handlade om, Agnefit näset som blev Söderström ...

Stockholm huvudstaden
Birger Jarl var född i Östergötland och tillbringade sin mesta tid i Västergötland. Hans son, kung Valdemar, flyttade runt bland olika borgar så som kungarna gjorde när det var lättare att flytta kungen än förningen. Det var först med Magnus Ladulås som kungamakten centrerades till Stockholm.

Det var dock först i mitten av 1600-talet som Stockholm blir huvudstad på riktigt, eftersom ämbetsverken och den centrala statliga förvaltningen etablerar sig här. För att kunna sköta sina ämbeten och bevaka sina intressen måste adelsmännen, som förr helst höll till på sina gods, finns i staden. De låter bygga privata hus och palats på Riddarholmen och i Gamla stan, hus som så småningom blir alltmer eleganta och fyllda med möbler, tavlor, böcker och konst från Europa – ofta egenhändigt hopplockat krigsbyte från slott och samlingar i Tyskland. Den gamla stadsmuren rivs och Stockholm får en ny hamn vid Skeppsbron.

Stadens utveckling
På 1620-talet kom några holländare till Stockholm, som då hade ca 10 000 invånare. De skrev "Staden Stockholm tog sig vid anblicken alldeles grön ut där den låg emot bergen, ty husen ha alla avplattade tak, täckta med björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland". Detta var alltså en bild av det vi idag kallar Gamla stan! Senare under 1600-talet bebyggdes staden med stenpalats och blev en representativ stad för stormakten Sverige.

Årsringar
Stockholm lär vara den stad i Europa där de skiftande byggnadsstilarna från olika epoker är mest tydligt segregerade. I Stockholm finns väl bevarade stora enhetliga områden från t ex 1600-talet, 1700-talet, 1880-talet, sekelskiftet, 1930-talet, 1950-talet. I ytterstaden byggdes ofta hela områden på en gång, så även där kan man arkitektonisk bli förflyttad bakåt till en viss tidsepok.

Staden mellan broarna var staden Stockholm ända fram till 1860-talet då Djurgården blev en del av staden. Dock hade eldfarliga och illaluktande hantverk flyttat ut redan på 1600-talet. På 1700-talet fick man inte, enligt lag, bygga hus i trä, vare sig på Stadsholmen eller på malmarna - de fattiga gjorde det ändå, de hade inget annat att välja på ...

1913 infogades Brännkyrka i staden. Bromma blev del av Stockholm 1916, medan Spånga var egen kommun fram till 1949. 1949 fick Stockholm ungefär den utsträckning staden har idag men en dryg handfull områden har tillkommit senare. 1981 övergick Hansta till Stockholm från Sollentuna. 97 stadsdelar är det numera.

På 1920-talet byggs Atlasområdet, Röda bergen, Helgalunden. Det är stramt med enhetliga färger och sparsmakade detaljer runt fönster och portar.  1928 står 200 småstugor klara i Olovslund och Pungpinan. På 1930-talet slår funktionalismen genom med ljusa, släta fasader, platta tak och stora fönster för att släppa in ljus, sol och luft. Fristående lamellhus byggs i parkliknande områden t ex i Eriksdalsområdet, Fredhäll, Kristineberg. I Kristineberg byggs de första smalhusen som bara är knappt tio meter breda. Kollektivhus börjar dyka upp, liksom barnrikehus i Hammarby, Abrahamsberg och Åkeshov. Även inom trafiken händer det saker, Slussen byggs med sina rundsvängar, Tranebergsbron och Västerbron byggs. I mitten av 1940-talet kommer en skrift gjord av stadsplanedirektörer, att man vill skapa stadsdelar som ger hemkänsla. De ansåg att det var lagom med 10 000 – 15 000 invånare runt en tunnelbanestation. Det skulle finnas ett centrum med god service och skola. Punkthus växer upp, ända upp till nio våningar, både i Johanneshov, Hägerstensåsen, Danviksklippan och på Reimersholme. I Hökarängen skapas Sveriges första gågata.

1910-tal: Höga och branta tak med stora markerade takkupor och markerade stengrunder kännetecknar den nationalromantiska stilen. Fasaderna ger ett mäktigt och massivt intryck, oftast i mörkt tegel. Höga fönster med många små rutor.

1920-tal: Nyklassicismen kännetecknas av renhet och prydlighet, ordning och harmoni men på ett lekfullt sätt. Enkla utsmyckningar på de färgstämda fasaderna tillsammans med genomarbetade detaljer som smidesräcken och entrédörrar. Fönstren har 6-rutorsindelning. På villor gäller branta sadeltak, spröjsade fönster. Färgerna var mustiga, jordfärgade och varma. Symmetriska hyreshus oftast tre till fyra våningar höga. Fasader i ärggrönt, korallrött eller varmt solgult. Släta och med sparsam dekor i form av lister, medaljonger eller meanderslingor. Fönster med vitmålad karm och sex rutor. Entrén kan vara inramad med kolonner med fantasifulla kapitäl. Exempel på hus från perioden är t ex Atlasområdet, Danderydsgatan, Blektornsområdet. Biografer byggdes och typiska är Skandia på Drottninggatan 82 och Rio, numera Folkoperans lokal på Hornsgatan, likväl som Göta Lejon på Götgatan. Krisåren efter kriget hade lamslagit byggbranschen. De flesta stockholmarna bodde fortfarande i vedeldade hus med utedass och kallt vatten. Som en nödåtgärd gav kommunen stöd åt byggandet och 20-talets byggande kom att överträffade sekelskiftets bygghausse.

1930-tal: Ljus och luft är honnörsorden och de funktionalistiska smalhusen. Lägenheter är välplanerade, små och har ofta fönster åt två vädersträck. Husen byggdes utan hiss, men ofta med statliga bidrag. Fönstren är stora.

1940-tal: Huskropparna är bredare med varmt jordfärgade fasader, smidesdekorerade balkonger och i bostadsområdet finns det grönska, parkmark och tänkt närservice. Gemenskap, folkhem var ord för den tiden.

1950-tal: Husen är ihopkopplade i långa enheter gärna färgade som ger liv åt området. Balkongerna är av korrugerad plåt, lätta lekfulla detaljer, mosaik och kakelpartier. Fönstren har ofta en stor och en mindre ruta. Gult tegel tyder på 1950-tal.

1960-tal: Stora, ofta monumentala betongbyggen med nästan platta tak med bred plåt- eller träsarg kännetecknar rekordårens standardiserade hus. Balkongerna är ofta indragna i fasaden, gårdarna är öppna och husen är ofta tre våningar eller högre.

1970-tal: Tegelfasader med mörkmålade fönsterbågar, loftgångar, kvarterslokaler och bilfritt. Fönstren var mindre på grund av energibestämmelserna. sociala integreringsambitioner med kollektiva förtecken präglade planeringen.

1980-talet: Sammanhållna huskroppar av olika höjd med varierade balkongrika fasader i pastellfärger. Halvöppna gårdar var vanligt för att skapa områdeskänsla. Tegel återkom som material och fler fönster igen.

1990-talet: Det byggd inte så många lägenheter under detta decennium, men de som byggs har ofta större fönster igen, takhöjden ökar. Kretsloppstänkandet med naturmaterial, kompostering, boendeengagemang spirar upp.

1200-1530 Gotisk stil: De gotiska idealen, höjd och lätthet, spreds över Europa på 1200-talet och kom till Sverige via klostren. Nu murades gotiska torn på gamla kyrkor landet över. På Uppsalaslätten reste sig under 1200-talet ett Guds Hus utan motstycke i riket. Ett väldigt långsträckt skepp med en skog av spetsbågade master och segel av skimrande glas. Folk vallfärdade från när och fjärran till denna gudomliga boning och rörde vid helgonkungen St Eriks reliker för att få bot för sitt onda i den gotiska Uppsala domkyrka.

1530-1650 Renässansen: Reformationen vårdade ömt sin ärvda rikedom. Helgonbilderna fick stå kvar när katolicismen övergavs, altarskåpen likaså. Det hände att kungens fogdar stal silvret. Fönstren höggs upp så att folk kunde följa med i psalmerna. Bänkar installerades för predikningarna var långa. Med hemvändande krigare från 30-åriga kriget kom prakten till kyrkan i ny form. Här skulle visas att reformationen gått segrande fram. Krigsbyten hängdes på murarna. Stormännen försökte skaffa sig en position hos Vår Herre genom rika gåvor till kyrkorna. Med svällande vapensköldar och epitafier skrev de in sina ätter i kyrkorummet och byggde egna gravkor åt sina familjer.

1620-1770 Barock och rokoko: Arkitekten Tessin översatte italiensk barock till svenska. Brokigt och bågnande överdådigt. Ståtliga fasader med halvpelare och ramverk. Altaruppsatser och predikstolar rikt ornamenterade. på 1700-talet kom motreaktionen. Nu ville man tillbaka till enkelheten. Till det vitmenade kyrkorummet. Antikens ideal kom tillbaka. Så bort med böjda bjälklag och buktiga kolonner och fram för vitputsade trätunnvalv. Jungfru Maria förvisades ut ur kyrkan och Smärtomannen ställdes up på vinden. Kvar var det tomma korset med törnekronan och svepeduken som dekorativa element. Över altaret sattes den geometriske guden, vars öga skådar på församlingen från sin triangel.

Industrialismens födelse
 I Stockholms län brukar vissa påstå att industrialismen föddes på julafton 1804 när fabrikör Lars Fresk startade sin ångmaskin, den användes av Edelcrantz i Elfsviks klädesfabrik, längst ut på norra Lidingö. Det var första gången en ångmaskin användes som drivkälla i en svensk fabrik. Fabriken brann ner efter några decennier och få lämningar ovan mark finns kvar av denna tidiga industriella skapelse. Däremot finns några andra bevarade kompletta industriella anläggningar från förindustriell tid. Hit hör Tumba sedelpappersbruk, anlagt redan 1755, Gustafsbergs porslinsfabrik med anor från 1820-talet och Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm. Sistnämnda två är i dag huvudsakligen industrimuseer, men har även viss industriell tillverkning. Tumba sedelpappersbruk däremot har varit i kontinuerlig drift hela tiden och tillverkar alltjämt samma produkter som för 250 år sedan, sedlar -  även om själva företaget numera är sålt till utländsk ägare.  De tre industrierna är sedan lång tid tillbaka vedertagna kulturminnen.

Redan i slutet av 1700-talet var Stockholm landets största industristad. Barnängen var den största fabriken i hela landet, sedan kom Rörstrand. Det fanns 400 fabriker i staden och hälften var hantverksbaserade. Industrier har det dock funnits länge i Stockholm, först var Kronobageriet på 1400-1500-talet och Färgargården i Norra Hammarbyhamnen. Stockholm var ju viktig ur militär synvinkel och militären behövde både mat och kläder. Kartuntryckeriet på Lilla Sickla gård var en tidig industri på 1700-talet, Stockholms yllefabrik på Reimersholme utnyttjade billig arbetskraft i form av fångarna på Långholmen. Rörstrand etablerades 1923 och producerade första enklare porslin, fajans. Under 1800-talet gick man över till finare porslin, man köpte också upp konkurrenten Marieberg.

Snilleindustrins epok gjorde Sverige berömt långt utanför landets gränser och fabriker grundades i centrala Stockholm kring 1800-talets mitt och senare hälft med grund i dessa idéer. Exempel på dessa är bröderna Bolinders mekaniska verkstäder, Samuel Owens gjuteri, Gustaf de Lavals Separator (Separator tillverkade 11 miljoner separatorer, vilket är hälften av hela världens produktion av separatorer - själv har jag hittat på en ödslig gård i Australien ... ), samtliga belägna på Kungsholmen, även om de Laval startade på Ludviksberg vid Münchenbryggeriet, Lars Magnus Ericssons telefonfabrik på Norrmalm och familjen Nobels sprängämnesfabrik vid Heleneborg på Söder. Nu fanns det en marknad, både av arbetskraft som kunde arbeta i industrin och köpare av de tillverkade varorna. Det fanns kommunikationer att forsla material och produkter till industrin och till köpare, det fanns riskkapital, dessutom hade skråväsendet avskaffats så det var näringsfrihet på helt annat sätt än tidigare. Ovanpå detta kom elektriciteten mer och mer. Alfred Nobels dynamitfabrik var en av de första anläggningarna som lämnade centrala Stockholm. Den låg för farligt till sett för allmänhetens säkerhet och hade också exploderat i en tragisk olyckhändelse 1865. Tillverkningen flyttades till Vinterviken, ett då rätt så obebyggt område. Andra fabriker följde detta mönster och i början av 1900-talet flyttade Bolinders till Kallhäll, AGA (Gasaccumulator) öster om Stockholm och Alfa Laval i Tumba. Vissa höll sig kvar i Stockholmsområdet, Ericsson med bas i Midsommarkransen och Electrolux som etablerade sig på Essingen och fanns kvar där in på 2000-talet.

Bryggerier fanns det gott om i Stockholm. Byggnaderna för Nürnbergsbryggeriet vid Högbergsgatan, Münchenbryggeriet vid Söder Mälarstrand finns kvar, men övriga har försvunnit eller ändrats så att det inte går att känna igen. Det fanns bryggeri t ex i Hornsberg på Farmacias gamla tomt och på Söder där Ringen finns idag, Det fanns åtskilliga till ...

1936 tog kommunen initiativ till att det skulle skapas industriområden. Ulvsunda, Västberga, Norrtull, Södra Hammarby, Hornsberg och Södra Station, varav några fortfarande är industriområden.

Tobaksfröna såddes i mars-april och sattes ut efter järnnätterna i början av juni. Plantorna vårdades ömt hela sommaren, toppades, kupades, tjuvades och skyddades mot regn och blåst. I slutet av augusti började man skörda genom att plocka av bladen, trä den på käppar och hänga in dem i lador för torkning.

Den organiserade renhållningen kom igång 1859, då skräcken för koleran drev på. I Japan började man med sophämtning redan på 1600-talet... År 1868 utfärdades en ordningsstadga i Stockholm: svinmat, döda djur och sopor får inte längre kastas i vattendrag och på gator och torg. Ända in på 1930-talet ansågs dock Stockholm vara Europas smutsigaste huvudstad.

På 1800-talet spred kol- och vedeldningen dofter, efter andra världskriget minskade detta snabbt varefter fjärrvärmen ersatte egen eldning. Gasspisen gjorde entré och hygienen förbättrades, trängseln minskade - bl a med utflyttning till nya fräscha förorter som t ex Hammarby. Nya dofter dök upp som avgaser. Efter första oljekrisen 1974, då oljan blev tre gånger så dyr, minskade bensin- och oljeförbrukningen i bilar och industrier och därmed utsläpp och lukter. På 1980-talet kom katalysatorer och miljörent blev ett försäljningsargument. Industrierna minskade på illaluktande och farliga lösningsmedel och senare har industrierna även flyttat till andra länder med lägre löner

1923 reste 30 miljoner människor per år mellan Stockholm och förorterna för arbete mm. Då reste de flesta med spårvagn. Den första spårvagnen började rulla 1877 i de norra stadsdelarna. Södra stadsdelarna fick sina första spårvagnar tio år senare. Förorterna först en bit in på 1910-talet. Från början drevs vagnarna av hästar och ånga men 1904 hade hela spårvagnsnätet elektrifierats.

Tunnelbana
Tunnelbanestationerna är värda besök, vissa är rikt utsmyckade - de kallas ju för världens längsta konstutställning. Tunnelbanestationerna minner om den tid de är byggda på, de är intressanta både arkitektoniskt och konstnärligt. T-centralen var som var den första stationen som försågs med konstnärlig utsmyckning, detta var 1957. T-centralen som är byggd i olika etapper under olika tidsepoker och visar dessutom på mycket spännande variationer. Längs blå banan finns många utsmyckning som installerades samtidigt som banan byggdes, längs de äldre linjerna har man tillfört mer konstnärlig utsmyckning.  Det var dessutom många olika konstnärer som var inblandade och detta har gett ett blandad, kanske till och med ett rörigt intryck. Kungsträdgårdens  uppgång mot Arsenalsgatan har en hel del detaljer från slottet Makalös som låg vid nuvarande Kungsträdgården. Rådhuset minner om lag och rätt, Svedmyra har vackra löv, Björkhagen björkar. I Rissne hittar man världens historiska berättelser, i Rinkeby all världens språk och Tensta har guldmosaik­inläggningar. Det var några exempel - det finns många fler, titta själv!

Tunnelbana definieras som ett transportsystem med hög kapacitet, där tågen är helt skilda från övrig trafik med eget signalsystem och med stationernas plattformar i samma nivå som vagnarnas golv. Första förslaget att bygga en tunnelbana i Stockholm kom redan på 1870-talet med Londons nya tunnelbana som förebild. Idéerna utmynnade i en rad tunnelbanekommittéer som så småningom mynnade ut i ett beslut i stadsfullmäktige 1931 om en tunnelsträckning mellan Skanstull och Slussen för den söderifrån kommande Örbybanan, alltså för spårvagnen. 1933 invigdes den 1370 m tunneln – som fortfarande används. I juni 1941 beslutas att förlänga tunnelbanan norrut med sträckningen Slussen – Tegelbacken- Fridhemsplan, detta trots att Stockholm då bara hade en halv miljon invånare. Kriget fördröjde givetvis projektet och först 1945 började arbetet och 1 oktober 1950 rullade de första tunnelbanetågen i Stockholm, på sträckan Slussen - Hökarängen. 1952 var den västra tunneln klar och förbindelsen mellan Hötorget och Slussen kom igång 1957. Ca 20% av denna bana är under jord. Det som idag kallas röda linjen togs i bruk 1964, men har utvidgats med nya stationer varefter. Här lades större delen under jord, ca 75%, detta för att inte förstöra oexploaterade områden och skära av eventuellt uppväxande stadsdelar med en banvall. Den tredje sträckningen, den blå, byggdes med lite andra principer, dels för längre tåg och dels med större avstånd mellan stationerna för att kunna öka tågens genomsnittshastighet. Denna bana togs i drift 1975 och utökades sedan efterhand. Skarpnäck, öppnades 1994, som den hundrade tunnelbanestationen. Totalt är sträckan idag mer än 110 km och drygt 63 km är i bergs- och betongtunnlar. Se även http://www.tunnelbana.com/

1911 öppnades tre linjer från södra förorterna, dessa startade vid Liljeholmsbron till Hägersten, Tellusborg och Midsommarkransen. Över flottbron vid Hornstull/Liljeholmen fick passagerarna gå. 1922 fick förortslinjerna fortsätta ner till Slussen. 1933 var tunneln från Slussen till Ringvägen klar och förortstågen gick denna väg, som var en första del av den blivande tunnelbanan.

Gustav Vasa beslutade 1524 att en jordebok skulle läggas upp i kronans regi, där jordegendomarna sockenvis redovisades som underlag till grundskatterna. Från denna tid användes begreppet ”jordebokssocken”. Sockenområdena som eget förvaltningsområde kom att ligga som grund för 1862 års kommunallagar. Genom dessa blev sockenområdena territoriella områden för både kyrkliga och borgerliga kommuner. Sockenstämmorna ersattes av kommunalstämma och kyrkostämma. Genom storkommunreformen 1952 var sockenområdena inte längre detsamma som kommun. Sockenområdena slogs samman till stora enheter. 2500 socknar blev 1037 storkommuner. En ny storkommunsreform 1962, hade kravet att kommunerna skulle byggas upp runt en centralort och det resulterade i att det blev bara 278 storkommuner.

Andra fornborgar har kraftiga murar och ligger på branta och svårintagna berg. Dessa var troligen försvarsborgar, ofta byggda under folkvandringstid (400-550 e Kr), då det var oroligt både i Sverige och övriga Europa. Lokala härskare försökte vinna makt och inflytande och behovet av försvarsanläggningar var stort. Efter folkvandringstiden slut byggdes det inte fornborgar längre.

Ordet vårdkase kommer från de fornsvenska orden varde eller vårde (= vakt) och kase (= hög eller stapel). Det finns lite dialektala skillnader på namnet vårdkase och ibland användes istället ordet böte. Under medeltiden sträckte sig signallinjen från Gräsö i Roslagen till Blekinge i söder och på finska sidan från Vasa i Österbotten över Åland bort mot Karelen. Detta optiska signalsystem var väl utbyggt efter landets gamla kustlinjer från Blekinge till S:t Petersburg. Kasarna placerades högt för att eld och rök skulle synas tydligt. Om ett namn har ordet böte kan man misstänka att det stått en kase på det stället…

Olaus Magnus berättar om vårdkasarna: ”I kristider ger befolkningen på de klippiga stränderna tecken åt sina landsmän med vårdkasar. När deras grannar varseblir dessa på höjderna, tänder de likaledes flammande bål och tillkännager därigenom för dem som bor ännu längre bort, att alla vapenföra enligt landets lagar oförtöver begiver sig från det inre av landet till kusten för att deltaga i dess bevakning.” I Upplandslagen finns föreskrifter om organisationen runt kasen och sköttes inte jobbet så straffades man med böter. Om någon tände en vårdkase i onödan och därmed lurade befolkningen vida omkring var straffet landsförvisning.

Vårdkasen var troligen ungefär två manslängder hög, såg ut som en kåta, ihålig och täckt av väggar av 50-100 trädstammar av kådrikt virke som tätades med mossa som skydd mot regn och snö, och med öppning upptill. Den var byggd i två våningar, i den övre förvarades tjära, halm, gamla furustubbar och kådrika skatar som ger god effekt när elden tändes. Bottendiametern var ungefär fem meter och det fanns dörr på södra sidan så man kunde komma in i vårdkasen. Två järnband höll ihop det hela vid toppen, kunde t ex vara ett gammalt vagnshjul. På norra sidan fanns en stege och ibland fanns utsiktsgluggar mot närmast liggande kasar.