Kungsholmen

Geografiskt område

Lite bakgrund

Ön har haft namnet Kungsholmen sedan 1672. Tidigare hette ön Munkelägret, men när katolicismen skulle utrotas tyckte man att namnet borde ändras. Man föreslog Karlsön för att hedra kungen Karl XI, men eftersom det finns en Riddarholmen och ett Drottningholm så tyckte kungen själv att Kungsholmen var bättre. I samband med 1866 stadsplanereglering så ville Lindhagen byta namn på Kungsholmen till Västermalm, samtidigt som han införde Östermalm. Det blev dock en hel del protester för vare sig Kungsholmen eller Ladugårdsgärde är några malmer i egentlig benämning. Att flytta Västermalm tvärs över Rörstrandssjön... Ladugårdsgärde blev omdöpt, men Kungsholmen lyckades behålla sitt gamla namn.

Kungsholmen ägdes på 1200- och 1300-talet av några av landets främsta adelsfamiljer. Runt mitten av 1400-talet donerades marken till Franciskanerordern, med kloster på Riddarholmen. På Kungsholmen, som då hette Linderne (fornnordiskt ord för backar och bergssluttningar), hade de slåtterängar, betesmarker, fiskarbodar, begravningsplats och vid Rålambshov fanns Själakorets tegelbruk. Munkarna var Kungsholmens första fasta befolkning och öns namn förändrades till Munkelederna, Munkelägret. År 1527, under Gustav Vasas framfart, blev Kungsholmen kunglig jaktmark, tegelbruket fick dock vara kvar. Vid nuvarande St Eriksområdet anlades ytterligare ett bruk vars rester fortfarande kan ses i en del murar. Tegelbruk var Kungsholmens första viktiga näringsgren. År 1644 donerade Drottning Kristinas förmyndarregering stora delar av ön till staden. En stadsplan (utan hänsyn till topografin) upprättades, där Fleminggatan, Kungsholmsgatan, Hantverkargatan och ett antal tvärgator lades ut, men det tog lång tid innan stadsplanen blev bebyggd. Tvärs över ön, ungefär där St Eriksgatans ligger, uppfördes ett tullstaket på 1600-1700-talet, som markerade stadens gräns. Mer om tullar finns. Väster om staketet bredde långt in på 1700-talet Stadens Hage ut sig. På Kungsholmen placerades främst skrymmande, illaluktande och brandfarliga verksamheter och för att gynna detta och få hantverkare att bosätta sig på Kungsholmen avskaffades skråtvånget på ön och de erbjöds tio års skattefrihet. Tyskar anlade garverier längs Kungsholmstorg och trädgårdsmästare och repslagare etablerade sig längre in på ön. På 1640-talet startades ett glasbruk av Melcher Jung på Kungsholmen. 1672 invigdes den provisoriska träkyrkan som 1688 ersattes av den nya stenkyrkan. 1672 invigdes även Kungsholmsbron som med sina 800 m var Europas längsta träbro, finansierad genom vägtullar.

Kungsholmen var landet under hela 1700-talet och långt in på 1800-talet, även om det fanns mer stadsliknande områden. Det första sjukhuset för civilpersoner startades på 1750-talet, ett fattighus uppfördes på 1760-talet på Hantverkargatan av pengar från den fd blinda vedbäraränkan och fattighjonet Anna Forsman som genom av sin systerson blev en av de rikaste invånarna på Kungsholmen. Bolinders verkstäder startade i blygsam omfattning men växte till en jätteindustri på 1880-talet. På Kungsklippan byggdes ett gytter av träkåkar för bolagets anställda. Missväxt och nödår på landsbygden bidrog till stor inflyttning till städerna och Kungsholmen förvandlades till en utpräglad fabriks och arbetarstadsdel.

Vid sekelskiftet 1900 var Separator vid Fleminggatan landets största industri och vid S:t Erik vid Kungsholmstorg landets näst största bryggeri. Kungsholmen hade Stockholms snabbast växande invånarantal och kallades i folkmun Svältholmen. Kungsholmen var ju även stadens sjukhusstadsdel vilket gav ön smeknamnet Dysterholmen. Redan i början av 1900-talet flyttade många av industrierna ut från staden, senare även sjukhusen. Kungsholmens karaktär ändrades direkt, nu blev det en institutions- och tjänstemannastadsdel där flera av rikets, länets och stadens förvaltningar ingick. 1932 fastställdes en ny stadsplan. på Kungsklippan revs träkåkarna och ersattes av HSBs hyreshus i modern funktionalistisk anda och med för den tiden hög standard - Sverige hade då, näst Finland, Europas lägsta bostadsstandard. På 1990-talet har flera av de gamla sjukhusområdena rivits och nya bostadsområden har byggts upp.

Att uppleva

Bolinders verkstäder, Eldkvarn, Flemminggatan, Fridhemsplan, Grubbens, Karlbergskanalen och Klara sjö, Kristineberg, Kronobergsparken, Kungliga myntet, Kungsklippan,Landstingshuset, Maria Sandel, Norr Mälarstrand, Parmmätargatan, Polishuset, Riksarkivet, Rådhuset, St Erik, Samuel Owen, Serafimerlasarettet, Smedsudden, Stadshuset, Tranebergsbron, Västerbron

Stadshuset invigdes av Gustav V midsommarafton 1923. Det var då även festligheter för medborgarna i stadshusträdgården. Det byggdes som ett stadshus på Ångkvarnens gamla tomt, en arkitektur som särskilde sig redan då.

Kristineberg
År 1647 skänkte drottningen markområden till Gustav Horn och Lennart Torstensson som tack för insatser i trettioåriga kriget. Gustav Horn byggde ett praktfullt palats vid Hornsberg och Torstensson anlade allé och trädgård och ett mindre trähus. Huset och omgivningen, som ärvdes av sonen fick namnet Christinae-Berg efter sonhustrun Christina Stenbock. År 1748 inköptes ägorna av handelsman Roland Schröder som lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. I mitten av 1800-talet ägdes egendomen av hertig Armand d’Otrante, som påstods hålla harem i slottet. År 1861 inköptes både Kristineberg och Fredhäll av prins August, som bara några år senare sålde till Frimurarordern, under påverkan av hans bror, blivande kung Oscar II. Ordern uppförde flygelbyggnaderna och flyttade 1867 dit sitt barnhus. Många förfasade sig över att föräldralösa barn skulle växa upp i så förnäm miljö. Barnen fick skolundervisning och yrkesutbildning i hantverk under mycket hård disciplin.